Ivar Lo-Johanssons novell Oxgraven utspelar sig på våren när Statarna när dom ska så med hjälp av sina oxar. Det har varit en sådan mager vinter innan så flera av oxarna är utmärglade och svaga. Men statarna är beroende av att få en skörd så att dom måste börja så tidigt. Men oxarna har svårt att hänga med i det snabba tempot och vissa klarar det inte. Människorna piskar oxarna och försöker få det sista ur oxarna, men vissa klarar det inte.
Jag tyckte att denna novellen var bra. Det var bra beskrivningar som gjorde att man fick en väldig inlevelse. Men jag funderade om Ivar själv har upplevt något liknande. Själva handlingen var ganska kort men men fastnade väldigt mycket för den och man fick väldigt mycket empati för oxarna. För jag tyckte att människorna behandlade oxarna väldigt dåligt. Det som var bra tyckte jag var att man kände känslan på gården. Hur alla betedde sig, kände sig. Att dom var stressade, trötta och uppgivna. Jag tänker också på att oxarna har det så dåligt i berättelsen som utspelade sig för många år sedan men att djur i andra länder idag har det exakt lika.
Likheterna med denna novellen och de andra tyckte jag är att dom är skrivna med samma ord, i en liknande miljö. Att Människorna är ganska fattiga, att dom tar han om djur och att dom är i Sverige på sommaren. Det som var skillnaden är att Moa skrev sin text som en självbiografi och det andra upplever jag mer som berättelser. Det Ivar Lo-Johansson är mest känd för i sina texter är att han skriver om statarna. Han påpekar i novellen att familjen inte har så mycket pengar och att dom sliter hårt, så som statarna hade det på den tiden.
